emmaah sairuang andersson

En period varenda muskel i kroppen värker av alla känslor på samma gång. Jag är ju så lyckligt lottad men lever i ett land som fyller mig med ångest.

 

Jag var på möte med skola, för det gör man konstant när man har barn med funktionsnedsättningar som inte blir hörda. Inga konstigheter.

Mötet var ju självfallet upplagt om hur planen kring barngruppen såg ut, inte riktigt därför jag var där. Så jag får driva igenom en frågeställning kring en individuell studieplan där människorna i rummen nickar och beundrar mitt tankesätt. Ändå får jag hem ett barn som är helt lost och onårbar. 

Mitt problem är inte mitt barn, problemet har aldrig varit mitt barn utan människorna runt omkring oss. 

 

Jag var 20 när jag föddes min förstfödda, utan manual och utan kärnfamilj bakom. Min fokus låg liksom på en livsviktig roll men tro fan att fördomar och moralpoliser befinner sig runt mig. Jag är så matt.

 

Mitt barn diagnoseras, egentligen emot min vilja men okej eftersom man måste vara stämplad för att få resurs så kanske det är vägen att ge mitt barn samma stöd och rättigheter som ett "normalt" barn, trodde jag.

Vilket jävla helvete jag behövt gå igenom... Och det helvetet har jag lärt mig att man håller tyst om. 

För vem ska förstå?

 

STANNA PRECIS HÄR... Det är så sorgligt att människan lärt sig att känna emot andra människor än känna med. Det är så tragiskt att man skall behöva stänga in sig för att slippa folk som sparkar på en när man ligger och det vidrigaste är människor runt om som ändå anser sig vara bra människor. 

 

Jag försöker men jag kan inte rå för det, jag gillar inte människor...

 

Jag dör utan mina känslor,

Vi lever i ett samhälle där det råder brist på förståelse för att överhuvudtaget ens känna sina känslor och anser att det är mycket enklare att härma reaktioner istället för att förstå dem.

Det börjar redan så tidigt som på förskolan där man neutraliserat separeringen från väldigt små barn. Eftersom jag var ensamstående när min dotter var liten så var jag i ren överlevnad tvungen att sätta henne på förskolan när hon var strax efter året. Hon kunde inte föra sin talan i varken kropp eller språk så jag la stor tyngd på våra avslut, där jag satt med tills hon själv släppte taget om mig. Detta var inte omtyckt av pedagogerna som hellre tyckte jag skulle ”lära henne” att mamma måste gå. Ett barn som är runt året kan inte begripa att en mamma som överger sitt barn, kommer att komma tillbaka. Argumentet de hade var att det startade saknad i de andra barnen om jag stannade kvar. Jag skulle då alltså sätta övergivenhetskänslor i mitt barn för att andra föräldrar inte tog sig tiden att trygga sina barn? Övergivenhetskänslor som pedagogerna inte var kapabla att bemöta.

Sedan stötte jag på ett annat exempel i veckan när min son totalvägrade att gå till skolan och förklarade att han tyckte det var en börda att konstant befinna sig utomhus. Jag som förälder tycker självfallet det är kanoners att de befinner sig i den friska luften och förstår att man inte alltid kan få som man vill, men det ger inte mig rätten att ifrån ta hans känsla. Jag får iväg grabben och lovar att hjälpa honom att förmedla sin önskan, så när jag kommer fram och beskriver sonens motiga känsla fick jag en spydig kommentar ”Jaha men det är inget man får välja”. Hur i hela fridens namn ska min son få möjlighet att få känna sig sedd? Hur ska han få möjlighet att själv lära sig sitt yttrande om det redan från så ung ålder sätter dem i vanmakt. Nu menar jag inte att han skulle få som han ville, men nog tycker jag han ska bli bemött så att hans känsla blir viktig och hörd.

Det här är bara två väldigt vanliga exempel på den vardagliga nedtystanden av känslor som fortsätter ända upp i vuxen ålder där du ska förväntas förstå dig själv, och under årens lopp har man alltså kopierat beteende istället för att ge sina egna känslor en chans.

Min sambo kom hem en dag och sa ”Jag gjorde ett test på internet och tror du lider av svår depression”. Detta baserade han alltså på att jag har låst in mig hemma. Mitt huvud började grubbla så jag gjorde testet själv och fick självfallet samma resultat – svår depression, det låter ju jätteallvarligt! Jag började lägga upp hur mitt liv i dagsläget ser ut och nästan försökte leta efter känslor som kunde kopplas till den diagnos internet nyss hade gett mig, tills jag kände ”hur lättlurad får man bli?”.

Det jag inte har nämnt är att jag har både ADHD och asberger vilket innebär att jag inte fungerar helt som ”normala” människor. Med en rastlöshet som får min hjärna att somna och min brist på behov av att socialisera om ytliga grejer kan absolut tolkas som en svår depression, bara det att jag inte känner mig speciellt sorgsen. Tvärtom, jag trivs med att slippa vara runt människor som ska berätta för mig hur jag ska bete mig, som i sin tur går emot mig själv och aktualiserar mina sämre känslor, för att sedan inte få känslorna bemötta. Efter en längre tid av den vanmakten kan jag lova att jag hamnar i en verklig depression.

 

 

Jag rök ihop med min granne imorse... igen. Nu är ju dehär en tolkningsfråga eftersom i min värld är ju ryka ihop att man sliter av varandra håret eller matar slag i ansiktet men nopp, dehär var mer passivt vs. fucka ur totalt. Hen har aldrig stått för sitt hat emot mig och jag har försökt ingorera det, haft förståelse till att hen har egna problem men tycker det är enklare att lägga sig i mitt liv. Så hen lever typ för att göra om mig, som om jag vill vara lik hen?! never.

 

Poängen är inte att jag bråka med min granne, egentligen. Hen är bara ett exempel på VARFÖR jag brinner inombords. Det jag ser folk blir krossade av varje dag. Min granne är precis en sån som krossar, inte fysiskt men psykiskt. Varför? För normer och värderingar finns. 

 

Eftersom folk kan slänga så mycket skit på invandringen hur som så tänker jag börja med....

...."Jag är inte rasist men...." 

Vet ni hur många svenskar som använder sig av den meningen och på fullaste allvar inte fattar hur skev den meningen är. Hur svenskar kan tycka så mycket kring invandrare på ett nedvärderat sätt. Hur svenskar ständigt pratar som om deras sätt är rätt. Dock skilj ut rasism och fördomar, men vart fan har vi statestiken på fördommarna?!

 

Till er som påriktigt tror våldtäkter och våld enbart görs av invandrare, hoppas ni kan skilja ut människor och handlingar MÄNNISKOR kan göra, ok?

 

Av egen erfarenhet som har blivit påsatt mot min vilja av både invandrare OCH svenskar, Hur ska jag göra? Skall jag favvorisera dem svenska våldtäksmännen, eller hur skall man försvara det? Så missförstå mig inte när jag försvarar. För jag försvarar människans värde och de olika levnadssätten men inte alltid dess handling.

 

Så, eftersom människor kan skriva OCH AGERA helt absurt så tänkte jag dela med mig av mina tycke....

Det finns ett typiskt svenskt beteende och eftersom det skall vara politiskt korrekt så skriver jag följande...

...Jag upplever att svenska människor agerar otroligt bortskämt och känslokallt men ändå tar sig rätten att försöka ändra på andra människor och sitta och tycka att det är de bättre. Hitler hade samma stradegi och argument för att döda människor, skillnaden idag är att vi inte fysiskt dödar utan man fryser ut och har man oturen som jag så får man en granne som psykiskt terorriserar. Skillnaden mellan invandrare och svenskar är att en PERSON som varit med om underklass, ger aldrig upp. För man bär med sig kärlek trots tragedi, tacksamhet trots motgångar. Förståelse för att ordet perfekt är mer stressande än realistiskt. 

 

Jag är tacksam för att jag fått tillgång till utbildning men jag höjer mina händer upp mot himlen och tackar för erfarenheter som givit mig precis dem egenskaperna jag har idag. Något som är mer värt än vilken utbildning som helst, mitt egna tänk. Konsten att inte följa strömmen. Konsten att ha EGNA åsikter och styrkan att kunna argumentera för mig själv. Med mig själv kan jag inse saker, förändra och inte vara beroende av andra för att nå mina mål i livet. Jag behöver heller inte någon jävla bekäftelse för att överleva. 

 

Testa vara med om krig. Testa fly för ditt liv. Testa bli bemött med fördomar och hat. Den dagen, kan man ha en fucking jävla åsikt om saken. Tills dess, mind your own fucking buseniss om man inte vill något gott. Tvinga inte dig själv att bry dig om du inte vill, men lägg dig fuck inte i med åsikter som inte grundar sig och använd fan inte begrepp om du ska sprida hat mot inivid. 

 

Jag läste om en person som ansåg invandrare är mer aggresiva. Aggresivitet utspelar sig olika och faktiskt, alla människor behöver olika ilskor. Ilska är att gränssätta, ilska är att göra sig hörd, ilska är till för att försvara. Så vem är folk att tysta ner en överlevnadskänsla? 

 

Alla är olika, alla behöver olika. Olikhet är utveckling. Olikhet är styrka. 

 

 

"because hate doesn't come from religion, it comes from fear" 

Sedan jag var liten har jag alltid haft behovet av att skriva. Det kunde vara allt från sagor när jag var liten till allt mer betydande texter, mina rop på hjälp eller sorg över saker jag behövde bearbeta. Jag har mitt skrivande att tacka stort... Jag starta den här bloggen för jättelänge sen. Vet inte hur mycket jag skrivit, om allt möjligt men sedan raderat inlägg men bloggen har alltid kvarstått. Idag kan jag ångra att jag raderat, även papper jag skrivit förhand som jag kastat. Det är tråkigt eftersom det kan vara lärorikt att titta tillbaka på. Dock med åren har jag lärt mig att filter oftast är nödvändiga och det har varit en utmaning för mig eftersom jag inte förstår reglern att inte få yttra sig eller sätta ord på känslor man har. Förut skrev jag dagligen men nu har jag bloggen mest kvar för att skriva när jag behöver. 

 

Jag har vänt på dygnet. Till en början fastna jag med studier och jag gjorde ingen stor grej av det. Nu när jag har gjort det till en rutin känns nätterna ganska ensamna och man börjar spekulera. 

Spekulationer är nyttigt men då skall man vara säker på att man orkar stå ut ensamheten som medföljer. Ibland gör jag det och ibland gräver jag ner mig, med åren lär jag mig allt mer att handskas med det. 

 

Så, vad vill jag skriva om? vad känner jag att jag vill dela med mig av? vad ligger mig kring hjärtat? Skall jag blotta mig eller skall jag vara likt varje själ och stänga in mig själv? Vad känner jag?

 

Det är mycket som snurrar i mitt huvud, som vanligt. Försöker stanna i någon känsla med det är som dem flyr ifrån min ordsättning. Jag känner sorg för att man skall behöva förlora människor i livet för utvecklingens skull. Jag känner vanmakt till det styrda system vi tvingas leva i. Jag känner en blockering till min förståelse eftersom jag känner orättvisa. Jag känner tacksamhet för min livs relation och min upplevelse av perfektion - mina barn. Jag känner att min barndom sitter och klöser mig i ryggen men också styrkan att fortsätta vägleda mig till precis den jag är just nu. Jag känner presentationsångest inför kommande slutprov. Känner mig nyfiken och nervös på kommande år då jag och min kärlek har lite drömmar vi håller på att uppnå. Hur i all världen hann jag känna allt detta på en och samma gång? ibland är det en fördel men vid människor som inte är lika kan det va till en nackdel.

 

 

 

 

 

När en flickvän är helt förtvivlad över att hon insett att hon verkligen lider av PMS... Och pojkvän kontrar med "Vad skönt, att du börjat få tid över så du faktiskt känner av din egen PMS, innan överlevde du bara"..

Och jag kan inte riktigt bestämma mig om jag ska hylla honom för att vara helt jävla amazing underbar som knäpper mig på nosen eller ännu surare för att han har rätt och tvingar mig att inse att jag helt plötsligt är en person jag med... Innan han far till jobber så slänger han ur sig, skriv ett blogginlägg... "NEJ..." och så sitter jag här iaf... 

.... Jag är inte van att någon kan mer än jag...

 

Flydde verkligheten in i facebook och skrålla bild efter bild, status efter status och vakna till liv... Fan vad alla verkligen är olika. Jag försökte skriva en status och insåg hur sarkastisk jag var... Typ bitter för att alla är så jävla lyckliga hela tiden. Sen vet ju alla egentligen att facebook har det bästa filtret ever och dedär har ju jag aldrig fattat, att man enbart bara skall tala om det positiva på facebookflöderna. som sagt, alla är vi olika...

 

Men idag, när PMSen verkligen driver mig till vanisinne så kan jag inte låta bli... På facebook ser man så mycket mammor som älskar att umgås med sina underbara barn 24 h om dygnet. Hade det varit lagligt hade jag personligen haft storbjudning på whisky här hemma så kidsen sover i 2 veckor framöver (hur kan hon säga så?? mja... mitt internet filter verkar inte funka lika bra som resten av facebooks användarna)... Man ser hur alla är hurtiga och tränar typ 15 gånger om dagen men ändå har dem energi kvar för att laga och baka 20 olika maträtter, ni sover gott om natten märker jag? själv köpte jag örter som ska köra abra kadabra så jag kan sova en hel natt utan att bry mig om minsta ljud.. Och träning... Körde jag ett pass i förra veckan. Höll på att dö och kunde inte gå på en hel vecka..

 

Och sen alla prinsar och prinsessor som går och gifter sig... Vad hände 2016?! Jag ser inget annat än brudklänningar och lyckliga par. Sen är det skitsamma om dem bara varit ihop si sådär 3 månader, men feta bröllop ska det va! Och mellan dessa flöden kryllar det av gravidmagar, som jag förövrigt inte alls är avvis på utan fruktar dagen viktor tvingar mig att se ut sådär igen.. aja, men grattis till er! 

 

Jag fortsätter skrålla... Utomlandsresor... Dra åt helvete, inte alls avvis. Sen är det skit samma att jag redan varit på grand canaria helt barnfri... jag är svinavundsjuk.. för jag hatar kyla, jag hatar svenskar som springer runt och glor passivt på en... helt ärligt, jag går helst inte utanför min dörr eftersom jag är som en tickande bomb för mina grannar. Har nog aldrig avskytt människor så grovt som med dem. Hamorniskt levnadsätt, eller hur? 

 

Börjar skolan imorgon, och det gör mig så bitter eftersom man gärna skulle dra hela ligan på en sista minuten.. Så man sitter och kollar Thailand över jul och nyår, visst är det synd om mig som inte kan bestämma mig? Att man ens övervägen ett nej till thailand.... samtidigt, själv med 2 barn ca 60 h på flyg med min asbergerunge.. Eller nej, med min 2 åriga trotsiga prinsessa som är helt galen i elsa i frost. Lika väl som jag avskydde spiderman när grabben var yngre så avskyr jag filmen frost.. Snacka om att barn är lättlurade för dom tror ju på allvar att dem är superheros och prinsessor, försök snacka verklighet när dem är i det modet... som att skjuta sig själv i foten. "Men valentino, gå ner från väggarna" - Men alltså mamma, jag är spiderman... du har två alternativ, krossa ungens fantasivärld eller låta ungen helt enkelt riva hela ditt hus. Vi slänger lite ADHD på det också så det finns liksom inget stopp... Och Angelina försöker man ju vara sådär gullig med "mamma jag är prinsessa" - aa mammas fina prinsessa .... kan vara den värsta meningen man ger sin dotter eftersom prinsessor gör precis vad dem vill och får dem inte som dem vill så är det som att man inte stödjer deras prinsesskampanj. här finns det inga alternativ... Man krossar aldrig en kvinnas dröm, det lär ju ni män ute i världen veta om... 

 

vi fortsätter... I veckan började ju båda kidsen på förskola och skola. Lilltösen börjar storbarnsavdelningen och grabben i 1 klass, trodde vi. Efter möte med ledningen (för att strukturera och hitta förhållningsätt till grabbens funktionsnedsättningar) så tycker dem att han ska flytta ner i klass.. Kära nån, vet dem vad dem sätter mig i för sits. Ni som inte vet så avskyr människor med asberger förändringar. Det är ren panik och dem kan vara sura i ett halvår... 

Dock försökte jag agera klokt, men vem fan vet vad som är klokt.. Men nedflytt blev det och jag känner hur någon stryper mig för jag vet hur dehär kommer utlösa sig i hemmet.. 

Jag lever alltså just nu med dem där underbara barnen som andra föräldrar vill spendera varje klockslag med som är helt ambivalenta i vilken ålder dem skall agera i. Grabben blev helt plötsligt kaxig och stor, kan allt och jag är bara dum... samtidigt som han typ vill börja amma igen...Och tösa likadan men krocken i dehär, tros likheter är att angelina befinner sig i ålder där tvärtomspråk funkar bäst. Vilken hjärna orkar tänka tvärt om, när den måste vara strikt och rak till den andra ungen? ekvationsmässigt, skall jag bära ca 4 hjärnor, helst 17 armar extra osv osv... 

 

Nej, strax ska jag laga mat till kidsen.. Helt stört vad man konstant städar och lagar mat... 

Konstaterar att jag har PMS, så till er som enbart bara vill finna fel... vafan är det för fel på er?

Okej... Jag tänker ta mig tiden att bara sätta mig och låta orden strukturera sig självt för jag börjar bli så passiv i all förvirring. 

 

Det jag gått och burit på länge nu är fan hur rasistisk sverige är och jag har aldrig riktigt fattat det förens i äldre dar. Jag har ju under så lång tid burit så mycket frustration och man har slängt mig till psykologer hej vilt. Självfallet är jag dr phil själv nu efter all psykologi och självinsikt men det finns en sak, ingen någonsin pratar om... rasism..

 

Jag är uppvuxen första tiden med en mor från thailand men annars med en far, som förmodligen är uppvuxen med dessa normer och värderingar. Pricken över i:et är min farfar som är sverigedemokrat... Detta innebär att min far, trots rebell och anarkist så finns det undangömda normer som han även idag följer, som jag (halvt från en annan kultur) fått växa upp med. frustration.

 

Flera gånger under livet har jag stannat upp och undrat varför jag måste kämpa dubbelt så mycket som andra, då bortser vi från de skador jag fått emotionellt från en trasig barndom... utan krigat för att få min röst hörd, trots att jag är så jäkla tydlig. Jag har aldri riktigt funnit något svar utan alltid landat i hur dålig människa jag måste vara, eftersom ingen vill lyssna. dehär har jag fått bära med mig, tills nutid.. då jag förstår varför..

 

Jag har några grannar, en surtant självfallet... som inte kan låta bli att fatta så mycket tycken om mig (som om det är något nytt för mig)... och jag har frågat henne rätt ut "hur kan jag befinna mig så mycket i ditt liv, när jag inte är ett dugg intresserad av att ha dig i mitt efter så taskiga beteenden?".. hon låter mig inte va en enda sekund. Jag lovar att hon har stenkoll på tiden jag rostar barnens mackor, hon är värre än FBI själv. Sedan snacka jag lite med en annan mamma på gården, som också fått den här tanten i nacken. Självklart kommer hon från ett annat land. fattade ju inte jag då, förens den här mamma uttrycker sig om sin orättvisa i dehär landet och drog paralleler kring mig och mitt liv. men vadå? fråga jag... "jag förstår inte. jag är ju svensk. Jag är född i sverige, uppvuxen med min svenska pappa osv." - spelar ingen roll, säger hon... Du kan känna dig som en svensk, med DEM kommer aldrig se dig som en. Mitt stryptag jag gått med, släppte. Jag blev befriad en sanning. alltså wow..

 

Och det stämmer, vart jag än går... så blir jag rasistiskt bemött.. och jag tackar gudarna att jag faktskt är uppvuxen här för jag hade inte haft en chans annars. 

 

Vi tar ett exempel. Alla vet att jag har ADHD, jag är liksom känd för mitt kaos i både gott och ont så jag har kontakt med neurolgoiska mottagningen. Jag ska dit och träffa en läkare, för att förlänga min sjukskrivning. Nej... Hon var så brutalt elak så det slutar med att JAG som skall ha hjälp, lugnar henne. Jag sitter där och storgråter, framför en fritt främmande människa... gråta är inte min grej och VERKLIGEN inte framför människor jag inte känner. mötet löste sig för... jag är uppvuxen i sverige och lärt mig hur det funkar.. MEN, jag fick frågan "vart kommer du ifrån?" - eehh, sverige? "hehe ne men alltså, vart kommer du ifrån?" - hum.. vad menar du? jag är född i sverige *jaja, men du kommer ju från någon annanstans" - Jag är från sverige men min mamma är från thailand "jaaaahaaaaa, jag trodde du kom ifrån irak" ... ASSO VAFAN SPELAR DET FÖR ROLL? jag blev illa till mådds.. tänk om inte jag hade kunnat förklara mig, tänk om jag inte ens kunnat språket så chansen ATT förklara sig är omöjlig... då är det alltså okej, att behandla mig på dedär sättet? Sen undrar vi varför invandrare inte tycker om svenskar... Och dessvärre, svenskar är uppfostrade såhär, omedvetet.

 

vi fortsätter med exemplen.. 

Jag och min pojkvän handlar, kommer ut och där sitter en rom som alltid glatt säger hej. Jag besvarar alltid det hejet och ler tillbaka. varför inte liksom? det minsta jag kan göra är att visa att jag ser honom, även om jag inte har en förmögenhet att ge honom. Så, varje gång jag går förbi där nu... så lyser han upp och helt ärligt, det gör jag med!! Min pojkvän däremot, går förbi... tittar ner i marken och bara ignorerar hans hej. Inte för att min pojkvän är iskall eller elak utan för att han inte var medveten. Min pojkvän är den mest empatiska och finaste människa jag träffat och jag beundrar honom. Shit vilka egenskaper han har!! Detta inser han också och kom på sig själv. Jag frågesätter såklart varför han inte svarar tillbaka. jag menar, hade det varit någon annan så hade han ju sofistikerat hälsat tillbaka. Han förklarar för mig att han är uppvuxen med att ignorera dessa. Och jag lovar, att man inte gör det för att vara elak. utan för att det är läskigt. Det är jobbigt att faktiskt ta till sig hur dessa människor har det. Det är jobbigt att känna ett ansvar som är omöjligt att ta hand om men det minsta vi kan göra är fan att vara snälla, och försöka. 

 

Vi har blivit så emotionellt avkapade så vi har totalt glömt bort att komunisera utan tal. Jag menar, hur fan tror ni barn samspelar? inte fan gojjar dem om gårdagens parkfest... nej, dem närvarar i studen. känner och agerar, samspelar. Där har sverige kommit längre, vi lär barn samspel där man härbergerar impulser, som vi behövde förr i tiden för att överleva. Men människor som kommer hit, har inte haft den möjligheten för att dem har förmodligen behövt dessa impulser och ageranden, för att överleva. Och på det har dem inte kunna utveckla. Vilka är då vi, att se ner på denna okunskap? och vilka är svergie att anse att dem är de bättre.

 

Jag ÄLKSAR min utländska sida. Jag har nog fan mer egenskaper där än det svenska jag bär. om man nu skall dra en parallel. Jaisst kan jag tänka praktiskt och strukturera upp det bra, ha mål och bära medvetenhet men jag hade ALDRIG varit komplett utan mitt älskade thaiblod som göra hela mig färgglad. 

 

Tiden rinner ut så jag måste kila... men jag kommer behöva återkomma om detta... för det är enormt och så jäkla tungt och bära på...

Jag älskar min blogg och jag är sjukt stolt över att jag kan yttra mig på detta vis. Jag önskade fler människor kunde sluta springa ifrån känslor och definitivt slutar göra dem till negativt bara för att dem känns mer i kroppen. Det är inge kul och känna sig rädd men sen när blev det livsfarligt? Och ledsen, snackar alla så jäkla mycket om hur skönt det är med tårar men fortfarande en negativ klang vilket gör så människor springer ifrån även den känslan. 

Alltså 2 livsviktiga känslor, som får oss att överleva... förringar vi för att passa in i normer och värderingar. Visst är jag ganska kaxig som kan uttrycka mig på detta vis, jag som iaf tror jag är katastrofal på känslor. Rädd skall inte existera och ledsen i tårar, det typ existerar inte ens påriktigt hos mig. Så vem fan är jag att sitta och predika om dehär?

Jag gick ifrån dagis idag efter en tung morgon. Känner mig sådär as dålig just för att jag inte varit kapabel till att lyssna på känslor, vilket jag är väldigt dålig på när det kommer till morgonen. Jag är liksom inte aktiverad överhuvutaget och sedan bristande impulskontroll på den. 

anyway, jag gick där och kände mig så jävla arg. Frågar mig själv varför jag seriöst skulle vilja slå mig fri från... vaddå?... känslan! känslan av att vara arg, känna mig kränkt och ohörd. 

Jag kan inte begära att man skall förstå det jag förstår, lika väl som jag då inte tycker man skall tvinga mig till saker jag inte förstår, som resterande tycker och tänker... för förklaringar får jag aldrig så jag blir inte klok på det. 

Dagis, är alltid ett ämne man kan bli helt slut på... ursäkta, förskolan. Idag får man inte säga dagis, namnet är förevigt bytt och det ligger i syndernas värld att lära barnen det forna ordet dagis... 

Till min ilska/sorg, som vissa redan vet så följer jag en viss diet. Varför? för att i min värld anser jag inte det är logiskt att sätta upp en lag där man inte får misshandla men systemet i sig får förgöra våra kroppar med alla möjliga gifter. Så jag följer helt enkelt lagen till fullo när jag ger fan i att misshandla mig till döds. Eller nej, dedär var  skrivet enbart för att höja hur duktig jag är som följer lagen men så är inte läget. Jag lider av så mycket symtom som medföljer mycket av gifterna som vi utan problem köper hem och tror vi njuter oss av. Jag är en av dem som varit så beroende av alla gifter, där av mitt frågetecken varför man förbjuder droger. Inte att droger är bra, utan dubbelmoralen som ständigt sänds ut. Och hur skall man kunna finna trygghet och tillit till systemet när det beter sig såhär?

Och på det, för att jag vågar se dehär och göra det till handling i mitt liv... så är jag en normbrytare, en person som sticker ut. En person som hamnar under den mer negativa klangen. 

tillbaka till förskola och kost. Vi slänger in min moderfigur på dehär, till Valentino. Dem flesta vet att han är annorlunda, att det är en daglig kamp för att försöka ge honom bästa möjliga redskap för att lyckas i livet. Varför gör man det så komplicerat? som om det inte vore nog med arbete liksom.

Jag säger ändrad kost. Dagis käver intyg. Jag får bara intryg för 1 ämne av 3 viktiga. Mjölken avcheckad, socker kommer jag aldrig bli fri från one way to go... gluten. För att få intyget så måste jag alltså proppa i honom gluten i 3 månader för att göra tester, som dem sedan inte kommer anse ger något utslag eftersom gluten utspelar sig passivt på mina barn. glutenet slår inte emot kropp utan hjärna. 

Jag förklarar skillnader på Valentino till förskolan. Förskolan testar och får mina förklaringar bevisade i handling. Men nej, Valentino 5 bast vill inte äta så fort han inser att andra får heroinet själv. Vilken jävla narkoman skulle inte välja att fortsätta skjuta om den fick möjligheten. Nej men Valentino 5 bast får välja... Ge honom ett jävla basebollträ för att slå sig själv istället, ser det bättre ut?

Här med dubbla budskap igen... Mitt käraste skall alltså börjas mata med det som ger honom svårigheter att hantera sina problem, för att sedan behöva lyssna och se på hur pedagoger inte klarar av att handskas med dem. Jag upprepar "Bli inte arga på honom, när ni sätter honom i en ohållbar situation". Dem skriker efter intyg. Varför? för systemet säger det...

Vet ni vad det tuffaste är när det kommer till att vara ensamstående, förutom ensamheten i sig. Det är hur folk vill hjälpa till, som om man är en försvagad länk. Den värderingen och synen blir så fel i barns ögon. 

Förskolan ringde mig då dem inte klarade valentino i veckan. Jag kommer självfaller så fort jag kan men jag KAN inte undgå att känna... Varför tycker ni så synd om mig, när det är jag som i slutändan får städa upp hav av okunskap och osäkerhet? Helt ok att bära dessa, men tyck fan inte synd om mig då. 

Jag kommer in och ser mitt älskade barn helt svart i ögonen. pedagogerna direkt "ska jag hjälpa dig att börja klä på angelina".. jag känner ba, lämna henne utanför dehär. Vi är inte klara på långa vägar... där av jag markerar "här starta det, och här avslutar vi det". 

Mitt älskade och så förvirrade hjärta, skriker efter att någon tar över allt jobbigt. Och javisst, har förskolan ständigt TAGIT ÖVER hans känslor. Ska han växa av det? nej... nejnejnej... hjälp honom.

Jag tar honom med till ett rum. Han sparkar, slåss och skriker. Jag är där, sätter ord på hans känslor, neutraliserar. Han blir helt galen på mig, för hur fan kan jag utsätta honom för alla jobbiga känslor han sprungit iväg ifrån. Hur kan jag bara sitta där när han styrs av känslor som får honom att agera så desutrktivt. Men jag finns där, bekräftar, försöker sätta ord på vart känslorna kommer ifrån. han lugnar sig, börjar berätta, det blir jobbigt igen, vi börjar om, fortsätter. Frågar om han vill ha fysisk kontakt, han avvisar, jag finns kvar. Han försöker fly rummet men jag sätter gränsen, vi behåller känslorna nära, just i dehär rummet så dem inte får möjlighet att fly. Han hatar mig just då! Över timmen, så förstod han gränsen utan att jag behövde fysiskt stå framför. Han hade beskrivit vad som hänt och vad som var jobbigt. Jag fick möjligheten att ge godkännande att dessa känslor som vi idag stryper, är okej! 

Nu kommer vi till varför det är jobbigt med att vara ensamstående när världen utanför enbart får höra det jobbiga i att vara ensamstående. 

Mitt under allt så försöker pedagoger med "kom med mig tino så gör vi något"... nej...nej....hur tänkte ni nu?

Vet dem vad dem indirekt säger, ni som läser och vill agera likadan... Indirekt säger ni; bry dig inte om din mammas gräns, kom så flyr vi ifrån dig själv. Kom så hjälper jag dig att programera in att du är det du gör, inte vad du känner. För att sedan vara samma pedagog som anklagar honom för hyperaktiv, för att ständigt ständigt sätta honom i sysslor för att inte behöva känna och det är så vi har programerat honom och han är så ÖVERDRIVET lojal, så han följer bara relgerna för att sedan lyssna på vilken förlorare han är. Dehär är mitt barn vi snackar om...

Så när jag gick från dagis idag och kände mig så arg, så var jag sådär björnmamma arg. Och vanmakten skall vi inte prata om. Får jag snälla bara skydda mitt bar från dehär, får jag skydda vår relation från dehär, för det är mig han avskyr och tro fan att världen fattar tycke om hur jag som mamma handskas med detta. För jag begriper något resterande inte gör. Så mitt förhållningssätt blir fel, fast jag VET! Jag kanske verkar ha noll kolla på vissa grejer, men när det kommer till mina barn... behöver jag inte ens fundera, min kropp reagerar och jag har full tillit till den. Typ fler föräldrar som bör agera så. Typ mindre stress åt föräldrar så dem kan slå på magkänslan och påriktigt stärka sina barn. Men nej, systemet kräver utrotning via det mest manipulativa sätt som finns. Så vad ler ni för? För inte fan ler ni när ni visuellt ser era barn blir torterade. Inte fan ler ni när ni ligger på dödsbädden. 

Därav, mina inlägg kanske inte är så jävla positiva. 

Sen till er som vet vem jag är, Vet att jag oftast bär ett leende på mina läppar och lever för att sprida positiv energi! så innan ni bestämmer er utifrån ord jag skrivit, KÄNN vem jag är. Glöm inte att vi kommer ifrån en tid där ord inte existrerade och vår överlevnad var KÄNSLAN. 

Och till er som tolkar det som om jag är fröken annorlunda, typ som gör mig annorlunda klargör jag bara för att jag trivs att vara normbrytande. Har försökt så länge att försöka tänka som resterande mänklighet men jag misslyckas fan varje gång. 

Varför är jag tillbaka till bloggen just idag? en trogen vän återvänder alltid. Nä, men jag behöver skriva. Jag har saknat skrivandet så mycket och börjar bli ganska trött på att enbart skriva om FNs försök till en bättre värld osv (skolarbeten). 

Eftersom jag konverserar så bedrövligt fort när jag snackar så är skrivningen det sätt jag faktiskt kan formulera mig som bäst. Avskyr när man börjar snacka om en sak, ser hur folket reagerar i försvar eftersom dem har bristande förstånd och vägrar låta mig komma till punkt. 

Jag har fastnat... Jag vet egentligen inte vad jag vill skriva om. Antingen är det för mycket så fingrarna slår knut eller saker jag inte kommit underfund med hur jag ska formulera det utåt. 

vi punkterar upp det som ligger närmast, och tänk nu på att jag skriver för min egen skull men är så himla gullig som delar med mig till er nyfikenhet.

- Föräldrar som inte tar ansvar;

Jamenvisst, en punkt som jag gått och seriöst varit rasande för men hur är man funtad när man sticker ett sådant ansvar? för att sedan predika rättigheter men noll känsla för hur barnet tagit skada eller reagerat, för att sedan skylla på barnet. "barnet är ouppfostrat" ...nej, du stack och sådde det djupaste sår ett barn kan få...övergivenhet... "jag är hans förälder, intekompis" ...mja, du brände dina broar till att predka uppfostran dagen du missbruka den tilliten och respekt förtjänar man inte genom att bara dra.

- syn på relationer;

Att utbyta tjänster för att vilja ha något i gentjänst är inte genuin omtanke utan ett ego som agerar för att sedan vänta på att bli matad, och det sjukaste är att det är såhär relationer ser ut idag. Vem ser mina behov bäst, betyder mest istället för att faktiskt våga känna vad personen i sig betyder för en och bibehålla betydelsen oavsett om personen brister. Pricken över i:et på den är hur man skuldbelägger personen i sina bristanden även om man kanske har sin egen del i det. Vad hände med att älska villkorslöst och våga växa för den man är, inte för vem man tycker personen skall bli. Det blir så oäkta, ändå skriker vi efter ömsesidighet. Hur då? 

- den dagliga stressen;

Den här punkten är ju något jag frågesätter varje dag om jag ska skratta eller gråta åt. Den typ förföljer mig. Jag får verkligen inte ihop ekvationerna. Är meningen att vi ska stressa ihjäl oss genom livet för att sedan dö i skuldkänslor för att vi glömde bort att leva. Jag är nog bland dem personerna som stressar mest. Inte nog med att jag är överkänslig och bär typ alla kombinationer av bokstäver utan jag lever med en likasinnad samt ensamstående 2 barnmorsa på den. Jag trodde ju garanterat att jag var gud när jag tog dem besluten iaf. Missförstå mig inte, mina barn är mina läromästare men jag ljuger så hårt om jag säger att det är en dans på rosor. Det är ett full time job helt jävla gratis och på det gå i skolan och träna. Hur fan hinner jag? Tydligen.

Slut på meddelandet.

Idag är jag iaf tillbaka, förbannad som fan. Eller egentligen inte förbannad utan stressad. Hur hinner folk med allt?

Okej, jag drar kanske tunga lass men jag har ju fattat det som att andra folk kan sortera bra mycket bättre än vad jag kan. Därmed min panik till att allt runtomkring mig måste vara på sin plats. Allt måste vara strukturerat och förutsägbart. 

Så, jag är arg för att jag inte vill ha med människor att göra, ovanligt va? typ världens jobbigaste...egenskap?

Min ADHD är överdrivet social men det är fetaste övergrepper emot den andra delen av mig som är totalt inåtvänd och beroende av sin bubbla. 

Och vem tror ni ska stötta mig i det? ganska ensamt på den fronten va.

Älskar hur folk alltid ska spekulera den biten och självklart drar man alltid parallelen till dålig uppväxt. Jag blir så trött på den meningen.

Folk har ingen aning om vad det är jag gått igenom. Man vet vad jag varit utsatt för i korta drag men fan inte vad jag gjort för att omprogramera. Det jobbet var bra mycket jobbigare än själva utsättandet. Sedan har man problematiken som kvarstår, den man fortfarande vill få det till är en skada från barndomen. Nej, det är förmodligen den problematiken som blev mig mer utvald till det offer jag blev. 

Eftersom människor gillar statestik... 80 % av barnen med problematik inom autismspektrum är inom riskzonen för våld och övergrepp. Vi kan dra motivering och analyser till varför någon annan dag. 

Så, kan folk bara låta mig få andas och låta mig få lära mig dehär skeva samhällets normer i den mån jag klarar av. För helt ärligt, så mycket beteenden som ligger långt ifrån min natur att överhuvutaget accepteras i min värld. Därav det katastrofala samspeler jag bär på.

Vi satt vi lunchen igår och det blev såklart diskussion kring mig... min sätt att vara och tänka.. Fattar inte hur svårt det ska va, jag är inte direkt otydlig... Det är mitt tydliga som är skrämmande..

Jag frågar oftast hur normen ska se ut men inte en jävel kan svara på det. Är det något jag ska känna är något relavant då? i min värld, nej.

Men som min klasskamrat sa "du frågar för att du vill förtå och eftersom det är en norm du frågesätter så blir den svår att svara på. Sedan är du så driven i att vilja ha ett svar" 

SANT! men till resterande... Ni vet att orden "jag vet inte" också är ett svar? Att bolla tillbaka min fråga när jag utan problem kan fortsätta förklara min fråga till er, för att sedan ses som provocerande och ni blir tillslut sarkastiskt elaka emot mig. Åter igen, så tar jag inte åt mig och det blir istället att folk drar sig för mig. Vi är tillbaka till ensamheten. 

Folk är så jävla rädda för att bli konfronterade, varför?

Varför står man så hårt fast vid något som man själv inte ens kan förklara sig i? 

Nej nu ska jag röja upp här hemma så hjärnan min får en chans att sortera all idioti. Den är tydligen nödvändig i detta land. peace

Efter mycket om och men så befann vi oss hos veterinären idag. Jag kunde ju bara drömma om att det bara var en sträckning.

Emmaah, skaffar du den största hunden så är det oftast inte bara en sträckning... korsbandet med operation. Hejdå sparpengar till ny bil. Ändå skönt att vår vaktis får den vård hon behöver. Pengar är ingenting jämför med vad hon tillför oss i familjen. 

Valentino gillade dock inte beskedet. Takida är hans akilleshäl och kalla honom empatilös men när det kommer till den här hunden, är han så känslig. Tanken av att hon skulle opereras var något han drog sig för.

På vägen hem stannade vi i lekparken. Då hittar han kuddar och täcken i lilla lekhuset. Han undra såklart vad det var och jag sa som jag trodde med förklaringar. Krig, flyktingar osv. 

Efter beskedet hos veterinären så pallade jag inte gå hem och leka bullebakmamma så vi köpte hem mat. Tino ville också att vi skulle köpa något ätbart och ställa i lilla huset ifall flyktigarna skulle komma inatt igen. Empatilös? nja... tror mer på att han inte kan förstå bagateller. Men när det väl gäller så är det han som har dem mest varma och kloka tankarna.

En julkalender skulle dem pront ha också. Hoppas dem kommer tillbaka nu också så det blir en god gärning och inte att jag har halva bostadområdet emot mig imorgon. 

Klockan börjar ticka. Plugget imorgon och självklart blev helgens planer ändrade. Alltså fy fan vad jag är dålig på förändringar. Jag har nog aldrig fattat det förens nu. Jag gillar det verkligen inte. Meningen var att jag skulle ha hela helgen barnfri men det sket sig ju. Får iaf möjlighet att träna mina pass så jag får helt enkelt vara tacksam för den möjligheten. 

Godnatt,,

Eftersom min hjärna är ingenstans och överallt så kunde jag dra allt han sa, till hur allt funkar idag. Män o kvinnor. Barn o föräldrar. ALLT.

För mig höll han inte bara en föreläsning om rasism, utan om beteenden som förstört människan.

Som förvridit precis allting. Menar, allt ska va på ett visst sätt. Jag förstår att jag levt under sån frustration och är det bara vi med diagnoser som kan se det så ska vi nog inte gnälla på att vi diagnoseras allt mer. Typ ett gott täcken på att folk omedveten skriker efter rättvisa. 

Träffade en gammal kompis förut som jobbar med resursbarn.

Den här killen är en hjälte! Han har nog hjälp många familjer till rättvisan.

Rektorn hade velat göra en orohetsanmälning på en elev som var stökig. Min vän som är resurs till den här grabben hade också mycket god kontakt med föräldrarna så han säger ifrån, såklart. Hjärtat på rätt plats och man lär sig att bara agera, en sån snubbe!

Rektorn kan inte motivera sig mer än att eleven är stökig. Och min vän sätter igång

" den här eleven må vara stökig, för att ingen förstår sig på honom. Inte ens du! Men jag har sett eleven med föräldrar och det finns kärlek i deras ögon"

Rektorn vill inte förstå... Min vän forsätter...

" om man ska gå efter beteenden som till och med vi kanske orsakat, ska en familj med kärlek få lida. För ärligt, vilken hjälp tror du dom kommer få? Vad vill du sträva efter? Och om vi ska vara orolig för en stökig elev. Vem är orolig för dom barn som har förälder med helt död ögon till sina barn. Dom kanske är lugna o tysta i skolan men deras bästa vän är förmodligen en iPad hemma. Vem är oroliga för dom? Den här eleven säger något och det är inte bara föräldrarnas skyldighet att lyssna på honom utan även våran"

Tänk om fler pedagoger kunde resonera det så. Den jäveln drog och jobba utomlands (eftersom han inte klara av Sveriges skeva system). Jag hade utan att hinna blinka sett till att Tino hade haft honom som resurs alla skolår!!! 

Vart vill jag komma? Inte fan vet jag... Typ konkret bevis att majoriteten av befolkningen är helt vridna o självklart sitter dom högre än förståndet själv. Och dessa personer ska man försöka samspela med??? Good luck....

Vi alla är människor och olikheterna gör oss unika. Sluta vara så rädda för att använda er av varandra...

Varför nämner jag det nu, eller varför nämner jag det typ varje dag o hela tiden. Men varför just extra idag?

... för precis allt är så fruktansvärt orättvist.

Efter ha levt helt pressad under så himla lång tid, utan diagnosen utmattningsyndom (kors i taket) så insåg jag att allt går om man bara ger sig fan på det. Vi snackar alltså att min kropp fysiskt sa ifrån men jag var kapabel och välja rätt och prioritera det som ändå fick mig att lyckas genomföra viktigast möjliga. 

Vi försov oss idag, ja men sånt händer ju alla men eftersom jag fortfarande måste lyssna till mina begränsningar och helt enkelt hålla mig borta från stress så fick morgonen helt enkelt ta sin tid. 

Väl i skolan så insåg jag åter igen, fan jag fixar ju dehär.

Sedan kom ett samtal. På en hundradels sekund drog någon bort all mark under mina fötter. Jag hamna i chock och behövde ringa min syster för att själv fatta vad för samtal jag nyss fick.

vi backar tillbaka lite... I skolan har vi temat mänskliga rättigheter osv. Och satan vad jag huggt när min stackars lärare försökt få oss att begripa systemets kretslopp. Typ vi får rättigheter och får skyldigheter. Tror ni jag reagerade på mina skyldigheter? 

on track till det som fick mig att tappa balansen, mitt samtal.

Efter det konkreta uttalet till min syster så vill min kropp vika sig i fosterställning och skrika. Hur kan systemet som skall skydda oss utsätta oss för såna övergrepp? För att sedan tala om för mig vad jag har för skyldigheter. Och vi påstår att vi inte lever i ett land där diktatur finns?

Inte nog med att människor som missbrukar makt sätts på en pedistal, det smittar av sig till landets befolkning så det har nu mera blivit en norm. duktiga idioter?

Jag personligen bryr mig inte om man kör härskartekniker på mig, jag fattar dom ändå inte. Men att vara så klen om ryggen att man utnyttjar barn, där går min gräns. Hur jävla mäktiga sa ni att ni var?

I sverige omhändetar staten 37 000 barn om året. tror ni på allvar att alla dessa barn påriktigt har det så dåligt hos sina föräldrar? Och vi snackar inte omhändetaganden som är för att förbättra utan för att utesluta barnens rätt till relation med sina föräldrar under lång tid i deras liv. taskigt.

Personen som tar dessa beslut: Suttit vid skolbänken ett par år och varit duktig på inlärd fakta. Förmodlign från böcker som är smetad med gamla teorier som idag visat sig vara fel, ELLER en person med riktig erfarenhet? Erfarenhet som är bearbetad så pass att det kan skiljas ut eller erfarenhet som står för en bättre framtid?

MIN erfarenhet är pyskiska, fysiska och sexuella övergrepp - bearbetad. Jag delar gärna med mig. Jag kan träffa personers berättelser utan att känna att det är jag.

Till omhändetagande av barn, egen erfarenhet; många föräldrar väljer själva att prioritera annat före som indirekt säger till ett barn att leva med känlsan övergiven. Sedan har man systemet som inte kan skilja ut detta så många barn blir ifråntagna det viktigaste dem har. Till min erfarenhet...

Jag vet hur det känns att vilja dö. Jag vet hur kroppen torterar sig själv för att man är avvisad och övergiven, det är aldrig något jag kommer kunna bearbeta. Jag fick min andra chans i livet, till att bli den människan jag är idag men jag kommer aldrig bli hel från känslan när mina föräldrar valde annat än mitt liv. Känlsan av att också vilja välja bort sitt liv. 

Jag är inte självmordbenägen idag och tanken skulle aldrig falla mig in. Om man bortser från systemet jag tvingas leva i, normer som får mänskligheten att dö ut så älskar jag det liv jag startat. Jag är stolt över mig själv, vad jag lyckas åstadkomma och tacksam för helt perfekta barn. Men jag kommer alltid veta vad som triggar igång KÄNSLAN av att vilja dö.... övergivenhet som barn. Och då har jag ändå världens bästa fostermamma som är svårslagen. Tänk dem barnen som överges i tvång och hamnar hos folk som kanske tagit sig an jobbet av just en anledning. Hur många begripere att barn förmedlar känlsan dem känner om sig själva. Hur många tror ni har insikten att känslan av avvisande är ett budskap man skall omfamna och inte något man skall fortsätta upprepa? 

Jag stoppar här... 

Men när skall världen öppna sina ögon.

Staten kan inte kräva skyldigheter när rättigheterna strider emot varandra.

Individer kan inte tänja på den varma famnen såvida vi är fullt koncentrerade på att försöka överleva själva.

Det är krig i världen och faktum, med all manipulation... är det även krig i hemmen... dem flesta har kring inom dem själva. 

Därav jag lever lyckligt, trots omständigheterna. I mig är det fred. Accepterade olikheter men fred. Härskartekniker runt mig är orättvist. Jag behöver mycket konkret men när det kommer till orättvisa, agerar något i mig som aldrig kommer behöva va konkret. Det är så pass självklart!

Så, min dag... Jag behövde bara hämta mina barn och inse... det finns inget att ge upp för. Mitt samtal är inte värd att hoppa av skolan för, att ramla för. Jag snubbla till men det gick fort att hitta balansen igen. Vi fick två ben att stå på, use it. Vi fick ett hjärta att känna och sedan en hjärna att vägleda med. 

Och eftersom folk inte ska gå och tro att jag tänker ta livet av mig så fötydligar jag att jag aldrig skulle få tanken av att lämna livet. Men KÄNSLAN, som har med förut och göra.

Jag vaknar och känner hur skabbigt vårt hem är. Eftersom jag är väldigt visuell så ger jag er följande beskrivning. När jag ser smuts så känns det för mig detsamma som för någon att lägga sig i en säng full med krossad knäckemacka. Testa sov med de, lika så jag att leva med röj.

Jag börjar den förbannade julstädningen. Sätter på lugn julmusik och barnen är med på tåget. Jag hänger tvätt, Tino plockar in vikt tvätt. Jag diskar, Tino torkar fönster. You name it. Jag tittar på Tino och ser hur rofylld och väntansfull han är. Jag börjar gråta...

Jag gråter väldigt sällan. Men idag behövde jag genomlida det. Jag ger mina barn, det jag aldrig fick. 

"Mamma jag la strumporna där"

- åh tack vad duktig du är! 

"Mamma jag råka spilla. Men det gör inget, jag torkar bara upp igen"

- du är klok du!

Och det fortsätter....

Tino ser att jag gråter.

"Mamma är du ledsen?"

- ja.

(Bruden som inte riktigt fattar vinkeln med tårar).

"Varför är du ledsen?

Jag berättar varför. Valentino kommer och kramar om mig, ropar Angelina till oss. Ser till att hon också kramar. Vi kramas en stund och sedan säger han 

"Mamma... Även fast du inte hade en mamma så är jag glad att du är min mamma. Och du behöver inte vara ledsen för du har oss, eller hur Angelina?"

Angelina ler stort "AaaAAAa".

Älskade barn. I en riktig familj, behöver man varandra. Och åååh vad ni är behövda ❤️

Men jag märker också hur döda mina inlägg är. Hur står ni ut med att fundera över vad ni säger och HUR ni säger? Eller juste... För er kommer det automatiskt. Kul för er! Jag blir bara så trött på "normer".

En tanke... Jag är ju väldigt ordagran. Är det nu man meddelar att Tinos asberger garanterat kommer ifrån mig? Iaf, min lärare skulle berätta för mig vad en norm är. Eftersom jag inte bär såna typ av normer, även fast jag tydligen kan tala som om mitt tal är mitt tycke, fast det är min fråga. Han tog iaf jämförelsen när hans son biter honom, han säger nej. Det skulle vara en norm?! Nej... Det är en gräns.

Jag älskar mina lärare!! Men det är inte konstigt att vi är så förvirrade när tolkningar missuppfattas konstant. Normer ska inte finnas, gränser är livsviktiga.

Vi spinner vidare...

Nu ska dom sätta en ny lag där alla barn som är NORMBRYTANDE kan bli omhändertagna. Vem ska ha en high five med en stol i ansiktet? 

Sen har ju folk kommit in i fri uppfostran och dedär är också en grej som man totalt har missuppfattat. Fri uppfostran innebär inte att mata egot så det spricker utan lära barnen att hantera sitt, med stöd. Men fri uppfostran innebär också mer vaksamhet eftersom GRÄNSER oavsett, måste sättas. 

Ja ja, nog om predikande. Nu gosar jag ner mig med grabben för imorgon väntar thaiboxningen 👊.