Only the stupid can be truly brilliant,,
Varje gång fastnar jag i hur jag skall börja mina inlägg. Hade jag varit en daglig bloggare som skriver om dagens outfit eller andra poänglösa grejer så hade ett enkelt tjatja funkat men det känns tillgjort i min typ av blogg. och jag har ju sådär svårt för att fejka om jag inte är i flowet att vara precis som alla andra, vilket jag i stort sett aldrig är.
Och till er som tolkar det som om jag är fröken annorlunda, typ som gör mig annorlunda klargör jag bara för att jag trivs att vara normbrytande. Har försökt så länge att försöka tänka som resterande mänklighet men jag misslyckas fan varje gång.
Varför är jag tillbaka till bloggen just idag? en trogen vän återvänder alltid. Nä, men jag behöver skriva. Jag har saknat skrivandet så mycket och börjar bli ganska trött på att enbart skriva om FNs försök till en bättre värld osv (skolarbeten).
Eftersom jag konverserar så bedrövligt fort när jag snackar så är skrivningen det sätt jag faktiskt kan formulera mig som bäst. Avskyr när man börjar snacka om en sak, ser hur folket reagerar i försvar eftersom dem har bristande förstånd och vägrar låta mig komma till punkt.
Jag har fastnat... Jag vet egentligen inte vad jag vill skriva om. Antingen är det för mycket så fingrarna slår knut eller saker jag inte kommit underfund med hur jag ska formulera det utåt.
vi punkterar upp det som ligger närmast, och tänk nu på att jag skriver för min egen skull men är så himla gullig som delar med mig till er nyfikenhet.
- Föräldrar som inte tar ansvar;
Jamenvisst, en punkt som jag gått och seriöst varit rasande för men hur är man funtad när man sticker ett sådant ansvar? för att sedan predika rättigheter men noll känsla för hur barnet tagit skada eller reagerat, för att sedan skylla på barnet. "barnet är ouppfostrat" ...nej, du stack och sådde det djupaste sår ett barn kan få...övergivenhet... "jag är hans förälder, intekompis" ...mja, du brände dina broar till att predka uppfostran dagen du missbruka den tilliten och respekt förtjänar man inte genom att bara dra.
- syn på relationer;
Att utbyta tjänster för att vilja ha något i gentjänst är inte genuin omtanke utan ett ego som agerar för att sedan vänta på att bli matad, och det sjukaste är att det är såhär relationer ser ut idag. Vem ser mina behov bäst, betyder mest istället för att faktiskt våga känna vad personen i sig betyder för en och bibehålla betydelsen oavsett om personen brister. Pricken över i:et på den är hur man skuldbelägger personen i sina bristanden även om man kanske har sin egen del i det. Vad hände med att älska villkorslöst och våga växa för den man är, inte för vem man tycker personen skall bli. Det blir så oäkta, ändå skriker vi efter ömsesidighet. Hur då?
- den dagliga stressen;
Den här punkten är ju något jag frågesätter varje dag om jag ska skratta eller gråta åt. Den typ förföljer mig. Jag får verkligen inte ihop ekvationerna. Är meningen att vi ska stressa ihjäl oss genom livet för att sedan dö i skuldkänslor för att vi glömde bort att leva. Jag är nog bland dem personerna som stressar mest. Inte nog med att jag är överkänslig och bär typ alla kombinationer av bokstäver utan jag lever med en likasinnad samt ensamstående 2 barnmorsa på den. Jag trodde ju garanterat att jag var gud när jag tog dem besluten iaf. Missförstå mig inte, mina barn är mina läromästare men jag ljuger så hårt om jag säger att det är en dans på rosor. Det är ett full time job helt jävla gratis och på det gå i skolan och träna. Hur fan hinner jag? Tydligen.
Slut på meddelandet.
