emmaah sairuang andersson

Jag älskar min blogg och jag är sjukt stolt över att jag kan yttra mig på detta vis. Jag önskade fler människor kunde sluta springa ifrån känslor och definitivt slutar göra dem till negativt bara för att dem känns mer i kroppen. Det är inge kul och känna sig rädd men sen när blev det livsfarligt? Och ledsen, snackar alla så jäkla mycket om hur skönt det är med tårar men fortfarande en negativ klang vilket gör så människor springer ifrån även den känslan. 

Alltså 2 livsviktiga känslor, som får oss att överleva... förringar vi för att passa in i normer och värderingar. Visst är jag ganska kaxig som kan uttrycka mig på detta vis, jag som iaf tror jag är katastrofal på känslor. Rädd skall inte existera och ledsen i tårar, det typ existerar inte ens påriktigt hos mig. Så vem fan är jag att sitta och predika om dehär?

Jag gick ifrån dagis idag efter en tung morgon. Känner mig sådär as dålig just för att jag inte varit kapabel till att lyssna på känslor, vilket jag är väldigt dålig på när det kommer till morgonen. Jag är liksom inte aktiverad överhuvutaget och sedan bristande impulskontroll på den. 

anyway, jag gick där och kände mig så jävla arg. Frågar mig själv varför jag seriöst skulle vilja slå mig fri från... vaddå?... känslan! känslan av att vara arg, känna mig kränkt och ohörd. 

Jag kan inte begära att man skall förstå det jag förstår, lika väl som jag då inte tycker man skall tvinga mig till saker jag inte förstår, som resterande tycker och tänker... för förklaringar får jag aldrig så jag blir inte klok på det. 

Dagis, är alltid ett ämne man kan bli helt slut på... ursäkta, förskolan. Idag får man inte säga dagis, namnet är förevigt bytt och det ligger i syndernas värld att lära barnen det forna ordet dagis... 

Till min ilska/sorg, som vissa redan vet så följer jag en viss diet. Varför? för att i min värld anser jag inte det är logiskt att sätta upp en lag där man inte får misshandla men systemet i sig får förgöra våra kroppar med alla möjliga gifter. Så jag följer helt enkelt lagen till fullo när jag ger fan i att misshandla mig till döds. Eller nej, dedär var  skrivet enbart för att höja hur duktig jag är som följer lagen men så är inte läget. Jag lider av så mycket symtom som medföljer mycket av gifterna som vi utan problem köper hem och tror vi njuter oss av. Jag är en av dem som varit så beroende av alla gifter, där av mitt frågetecken varför man förbjuder droger. Inte att droger är bra, utan dubbelmoralen som ständigt sänds ut. Och hur skall man kunna finna trygghet och tillit till systemet när det beter sig såhär?

Och på det, för att jag vågar se dehär och göra det till handling i mitt liv... så är jag en normbrytare, en person som sticker ut. En person som hamnar under den mer negativa klangen. 

tillbaka till förskola och kost. Vi slänger in min moderfigur på dehär, till Valentino. Dem flesta vet att han är annorlunda, att det är en daglig kamp för att försöka ge honom bästa möjliga redskap för att lyckas i livet. Varför gör man det så komplicerat? som om det inte vore nog med arbete liksom.

Jag säger ändrad kost. Dagis käver intyg. Jag får bara intryg för 1 ämne av 3 viktiga. Mjölken avcheckad, socker kommer jag aldrig bli fri från one way to go... gluten. För att få intyget så måste jag alltså proppa i honom gluten i 3 månader för att göra tester, som dem sedan inte kommer anse ger något utslag eftersom gluten utspelar sig passivt på mina barn. glutenet slår inte emot kropp utan hjärna. 

Jag förklarar skillnader på Valentino till förskolan. Förskolan testar och får mina förklaringar bevisade i handling. Men nej, Valentino 5 bast vill inte äta så fort han inser att andra får heroinet själv. Vilken jävla narkoman skulle inte välja att fortsätta skjuta om den fick möjligheten. Nej men Valentino 5 bast får välja... Ge honom ett jävla basebollträ för att slå sig själv istället, ser det bättre ut?

Här med dubbla budskap igen... Mitt käraste skall alltså börjas mata med det som ger honom svårigheter att hantera sina problem, för att sedan behöva lyssna och se på hur pedagoger inte klarar av att handskas med dem. Jag upprepar "Bli inte arga på honom, när ni sätter honom i en ohållbar situation". Dem skriker efter intyg. Varför? för systemet säger det...

Vet ni vad det tuffaste är när det kommer till att vara ensamstående, förutom ensamheten i sig. Det är hur folk vill hjälpa till, som om man är en försvagad länk. Den värderingen och synen blir så fel i barns ögon. 

Förskolan ringde mig då dem inte klarade valentino i veckan. Jag kommer självfaller så fort jag kan men jag KAN inte undgå att känna... Varför tycker ni så synd om mig, när det är jag som i slutändan får städa upp hav av okunskap och osäkerhet? Helt ok att bära dessa, men tyck fan inte synd om mig då. 

Jag kommer in och ser mitt älskade barn helt svart i ögonen. pedagogerna direkt "ska jag hjälpa dig att börja klä på angelina".. jag känner ba, lämna henne utanför dehär. Vi är inte klara på långa vägar... där av jag markerar "här starta det, och här avslutar vi det". 

Mitt älskade och så förvirrade hjärta, skriker efter att någon tar över allt jobbigt. Och javisst, har förskolan ständigt TAGIT ÖVER hans känslor. Ska han växa av det? nej... nejnejnej... hjälp honom.

Jag tar honom med till ett rum. Han sparkar, slåss och skriker. Jag är där, sätter ord på hans känslor, neutraliserar. Han blir helt galen på mig, för hur fan kan jag utsätta honom för alla jobbiga känslor han sprungit iväg ifrån. Hur kan jag bara sitta där när han styrs av känslor som får honom att agera så desutrktivt. Men jag finns där, bekräftar, försöker sätta ord på vart känslorna kommer ifrån. han lugnar sig, börjar berätta, det blir jobbigt igen, vi börjar om, fortsätter. Frågar om han vill ha fysisk kontakt, han avvisar, jag finns kvar. Han försöker fly rummet men jag sätter gränsen, vi behåller känslorna nära, just i dehär rummet så dem inte får möjlighet att fly. Han hatar mig just då! Över timmen, så förstod han gränsen utan att jag behövde fysiskt stå framför. Han hade beskrivit vad som hänt och vad som var jobbigt. Jag fick möjligheten att ge godkännande att dessa känslor som vi idag stryper, är okej! 

Nu kommer vi till varför det är jobbigt med att vara ensamstående när världen utanför enbart får höra det jobbiga i att vara ensamstående. 

Mitt under allt så försöker pedagoger med "kom med mig tino så gör vi något"... nej...nej....hur tänkte ni nu?

Vet dem vad dem indirekt säger, ni som läser och vill agera likadan... Indirekt säger ni; bry dig inte om din mammas gräns, kom så flyr vi ifrån dig själv. Kom så hjälper jag dig att programera in att du är det du gör, inte vad du känner. För att sedan vara samma pedagog som anklagar honom för hyperaktiv, för att ständigt ständigt sätta honom i sysslor för att inte behöva känna och det är så vi har programerat honom och han är så ÖVERDRIVET lojal, så han följer bara relgerna för att sedan lyssna på vilken förlorare han är. Dehär är mitt barn vi snackar om...

Så när jag gick från dagis idag och kände mig så arg, så var jag sådär björnmamma arg. Och vanmakten skall vi inte prata om. Får jag snälla bara skydda mitt bar från dehär, får jag skydda vår relation från dehär, för det är mig han avskyr och tro fan att världen fattar tycke om hur jag som mamma handskas med detta. För jag begriper något resterande inte gör. Så mitt förhållningssätt blir fel, fast jag VET! Jag kanske verkar ha noll kolla på vissa grejer, men när det kommer till mina barn... behöver jag inte ens fundera, min kropp reagerar och jag har full tillit till den. Typ fler föräldrar som bör agera så. Typ mindre stress åt föräldrar så dem kan slå på magkänslan och påriktigt stärka sina barn. Men nej, systemet kräver utrotning via det mest manipulativa sätt som finns. Så vad ler ni för? För inte fan ler ni när ni visuellt ser era barn blir torterade. Inte fan ler ni när ni ligger på dödsbädden. 

Därav, mina inlägg kanske inte är så jävla positiva. 

Sen till er som vet vem jag är, Vet att jag oftast bär ett leende på mina läppar och lever för att sprida positiv energi! så innan ni bestämmer er utifrån ord jag skrivit, KÄNN vem jag är. Glöm inte att vi kommer ifrån en tid där ord inte existrerade och vår överlevnad var KÄNSLAN.