words,,
Sedan jag var liten har jag alltid haft behovet av att skriva. Det kunde vara allt från sagor när jag var liten till allt mer betydande texter, mina rop på hjälp eller sorg över saker jag behövde bearbeta. Jag har mitt skrivande att tacka stort... Jag starta den här bloggen för jättelänge sen. Vet inte hur mycket jag skrivit, om allt möjligt men sedan raderat inlägg men bloggen har alltid kvarstått. Idag kan jag ångra att jag raderat, även papper jag skrivit förhand som jag kastat. Det är tråkigt eftersom det kan vara lärorikt att titta tillbaka på. Dock med åren har jag lärt mig att filter oftast är nödvändiga och det har varit en utmaning för mig eftersom jag inte förstår reglern att inte få yttra sig eller sätta ord på känslor man har. Förut skrev jag dagligen men nu har jag bloggen mest kvar för att skriva när jag behöver.
Jag har vänt på dygnet. Till en början fastna jag med studier och jag gjorde ingen stor grej av det. Nu när jag har gjort det till en rutin känns nätterna ganska ensamna och man börjar spekulera.
Spekulationer är nyttigt men då skall man vara säker på att man orkar stå ut ensamheten som medföljer. Ibland gör jag det och ibland gräver jag ner mig, med åren lär jag mig allt mer att handskas med det.
Så, vad vill jag skriva om? vad känner jag att jag vill dela med mig av? vad ligger mig kring hjärtat? Skall jag blotta mig eller skall jag vara likt varje själ och stänga in mig själv? Vad känner jag?
Det är mycket som snurrar i mitt huvud, som vanligt. Försöker stanna i någon känsla med det är som dem flyr ifrån min ordsättning. Jag känner sorg för att man skall behöva förlora människor i livet för utvecklingens skull. Jag känner vanmakt till det styrda system vi tvingas leva i. Jag känner en blockering till min förståelse eftersom jag känner orättvisa. Jag känner tacksamhet för min livs relation och min upplevelse av perfektion - mina barn. Jag känner att min barndom sitter och klöser mig i ryggen men också styrkan att fortsätta vägleda mig till precis den jag är just nu. Jag känner presentationsångest inför kommande slutprov. Känner mig nyfiken och nervös på kommande år då jag och min kärlek har lite drömmar vi håller på att uppnå. Hur i all världen hann jag känna allt detta på en och samma gång? ibland är det en fördel men vid människor som inte är lika kan det va till en nackdel.
Kanske just och precis där jag är. I sorg över hur människor inte är kapabla och förstå vem jag är, som får mig att känna mig odudlig för att dom inte kan begripa. Vilken anstränging det är för mig att bara få visa en del av mig, istället för att visa helt vem jag är... gott som ont. Men det kan man inte, och det vet jag att varje person som läser dehär känner lika. För det är så det är uppbyggt, låt systemet styra dig. Nej tack.
