systematiskt fel,,
Något som ni alla redan vet men ändå blundar för, världen har spårat ur totalt.
Varför nämner jag det nu, eller varför nämner jag det typ varje dag o hela tiden. Men varför just extra idag?
... för precis allt är så fruktansvärt orättvist.
Efter ha levt helt pressad under så himla lång tid, utan diagnosen utmattningsyndom (kors i taket) så insåg jag att allt går om man bara ger sig fan på det. Vi snackar alltså att min kropp fysiskt sa ifrån men jag var kapabel och välja rätt och prioritera det som ändå fick mig att lyckas genomföra viktigast möjliga.
Vi försov oss idag, ja men sånt händer ju alla men eftersom jag fortfarande måste lyssna till mina begränsningar och helt enkelt hålla mig borta från stress så fick morgonen helt enkelt ta sin tid.
Väl i skolan så insåg jag åter igen, fan jag fixar ju dehär.
Sedan kom ett samtal. På en hundradels sekund drog någon bort all mark under mina fötter. Jag hamna i chock och behövde ringa min syster för att själv fatta vad för samtal jag nyss fick.
vi backar tillbaka lite... I skolan har vi temat mänskliga rättigheter osv. Och satan vad jag huggt när min stackars lärare försökt få oss att begripa systemets kretslopp. Typ vi får rättigheter och får skyldigheter. Tror ni jag reagerade på mina skyldigheter?
on track till det som fick mig att tappa balansen, mitt samtal.
Efter det konkreta uttalet till min syster så vill min kropp vika sig i fosterställning och skrika. Hur kan systemet som skall skydda oss utsätta oss för såna övergrepp? För att sedan tala om för mig vad jag har för skyldigheter. Och vi påstår att vi inte lever i ett land där diktatur finns?
Inte nog med att människor som missbrukar makt sätts på en pedistal, det smittar av sig till landets befolkning så det har nu mera blivit en norm. duktiga idioter?
Jag personligen bryr mig inte om man kör härskartekniker på mig, jag fattar dom ändå inte. Men att vara så klen om ryggen att man utnyttjar barn, där går min gräns. Hur jävla mäktiga sa ni att ni var?
I sverige omhändetar staten 37 000 barn om året. tror ni på allvar att alla dessa barn påriktigt har det så dåligt hos sina föräldrar? Och vi snackar inte omhändetaganden som är för att förbättra utan för att utesluta barnens rätt till relation med sina föräldrar under lång tid i deras liv. taskigt.
Personen som tar dessa beslut: Suttit vid skolbänken ett par år och varit duktig på inlärd fakta. Förmodlign från böcker som är smetad med gamla teorier som idag visat sig vara fel, ELLER en person med riktig erfarenhet? Erfarenhet som är bearbetad så pass att det kan skiljas ut eller erfarenhet som står för en bättre framtid?
MIN erfarenhet är pyskiska, fysiska och sexuella övergrepp - bearbetad. Jag delar gärna med mig. Jag kan träffa personers berättelser utan att känna att det är jag.
Till omhändetagande av barn, egen erfarenhet; många föräldrar väljer själva att prioritera annat före som indirekt säger till ett barn att leva med känlsan övergiven. Sedan har man systemet som inte kan skilja ut detta så många barn blir ifråntagna det viktigaste dem har. Till min erfarenhet...
Jag vet hur det känns att vilja dö. Jag vet hur kroppen torterar sig själv för att man är avvisad och övergiven, det är aldrig något jag kommer kunna bearbeta. Jag fick min andra chans i livet, till att bli den människan jag är idag men jag kommer aldrig bli hel från känslan när mina föräldrar valde annat än mitt liv. Känlsan av att också vilja välja bort sitt liv.
Jag är inte självmordbenägen idag och tanken skulle aldrig falla mig in. Om man bortser från systemet jag tvingas leva i, normer som får mänskligheten att dö ut så älskar jag det liv jag startat. Jag är stolt över mig själv, vad jag lyckas åstadkomma och tacksam för helt perfekta barn. Men jag kommer alltid veta vad som triggar igång KÄNSLAN av att vilja dö.... övergivenhet som barn. Och då har jag ändå världens bästa fostermamma som är svårslagen. Tänk dem barnen som överges i tvång och hamnar hos folk som kanske tagit sig an jobbet av just en anledning. Hur många begripere att barn förmedlar känlsan dem känner om sig själva. Hur många tror ni har insikten att känslan av avvisande är ett budskap man skall omfamna och inte något man skall fortsätta upprepa?
Jag stoppar här...
Men när skall världen öppna sina ögon.
Staten kan inte kräva skyldigheter när rättigheterna strider emot varandra.
Individer kan inte tänja på den varma famnen såvida vi är fullt koncentrerade på att försöka överleva själva.
Det är krig i världen och faktum, med all manipulation... är det även krig i hemmen... dem flesta har kring inom dem själva.
Därav jag lever lyckligt, trots omständigheterna. I mig är det fred. Accepterade olikheter men fred. Härskartekniker runt mig är orättvist. Jag behöver mycket konkret men när det kommer till orättvisa, agerar något i mig som aldrig kommer behöva va konkret. Det är så pass självklart!
Så, min dag... Jag behövde bara hämta mina barn och inse... det finns inget att ge upp för. Mitt samtal är inte värd att hoppa av skolan för, att ramla för. Jag snubbla till men det gick fort att hitta balansen igen. Vi fick två ben att stå på, use it. Vi fick ett hjärta att känna och sedan en hjärna att vägleda med.
Kommentarer
Trackback