1 advent
Jag har kommit underfund med att julen är ångest för mig. Varje år snuddar jag helt ärligt känslan av att livet inte är värt att leva. Sådär självmordsaktigt.
Och eftersom folk inte ska gå och tro att jag tänker ta livet av mig så fötydligar jag att jag aldrig skulle få tanken av att lämna livet. Men KÄNSLAN, som har med förut och göra.
Jag vaknar och känner hur skabbigt vårt hem är. Eftersom jag är väldigt visuell så ger jag er följande beskrivning. När jag ser smuts så känns det för mig detsamma som för någon att lägga sig i en säng full med krossad knäckemacka. Testa sov med de, lika så jag att leva med röj.
Jag börjar den förbannade julstädningen. Sätter på lugn julmusik och barnen är med på tåget. Jag hänger tvätt, Tino plockar in vikt tvätt. Jag diskar, Tino torkar fönster. You name it. Jag tittar på Tino och ser hur rofylld och väntansfull han är. Jag börjar gråta...
Jag gråter väldigt sällan. Men idag behövde jag genomlida det. Jag ger mina barn, det jag aldrig fick.
"Mamma jag la strumporna där"
- åh tack vad duktig du är!
"Mamma jag råka spilla. Men det gör inget, jag torkar bara upp igen"
- du är klok du!
Och det fortsätter....
Tino ser att jag gråter.
"Mamma är du ledsen?"
- ja.
(Bruden som inte riktigt fattar vinkeln med tårar).
"Varför är du ledsen?
Jag berättar varför. Valentino kommer och kramar om mig, ropar Angelina till oss. Ser till att hon också kramar. Vi kramas en stund och sedan säger han
"Mamma... Även fast du inte hade en mamma så är jag glad att du är min mamma. Och du behöver inte vara ledsen för du har oss, eller hur Angelina?"
Angelina ler stort "AaaAAAa".
Älskade barn. I en riktig familj, behöver man varandra. Och åååh vad ni är behövda ❤️
Kommentarer
Trackback
