emmaah sairuang andersson

Okej... Jag tänker ta mig tiden att bara sätta mig och låta orden strukturera sig självt för jag börjar bli så passiv i all förvirring. 

 

Det jag gått och burit på länge nu är fan hur rasistisk sverige är och jag har aldrig riktigt fattat det förens i äldre dar. Jag har ju under så lång tid burit så mycket frustration och man har slängt mig till psykologer hej vilt. Självfallet är jag dr phil själv nu efter all psykologi och självinsikt men det finns en sak, ingen någonsin pratar om... rasism..

 

Jag är uppvuxen första tiden med en mor från thailand men annars med en far, som förmodligen är uppvuxen med dessa normer och värderingar. Pricken över i:et är min farfar som är sverigedemokrat... Detta innebär att min far, trots rebell och anarkist så finns det undangömda normer som han även idag följer, som jag (halvt från en annan kultur) fått växa upp med. frustration.

 

Flera gånger under livet har jag stannat upp och undrat varför jag måste kämpa dubbelt så mycket som andra, då bortser vi från de skador jag fått emotionellt från en trasig barndom... utan krigat för att få min röst hörd, trots att jag är så jäkla tydlig. Jag har aldri riktigt funnit något svar utan alltid landat i hur dålig människa jag måste vara, eftersom ingen vill lyssna. dehär har jag fått bära med mig, tills nutid.. då jag förstår varför..

 

Jag har några grannar, en surtant självfallet... som inte kan låta bli att fatta så mycket tycken om mig (som om det är något nytt för mig)... och jag har frågat henne rätt ut "hur kan jag befinna mig så mycket i ditt liv, när jag inte är ett dugg intresserad av att ha dig i mitt efter så taskiga beteenden?".. hon låter mig inte va en enda sekund. Jag lovar att hon har stenkoll på tiden jag rostar barnens mackor, hon är värre än FBI själv. Sedan snacka jag lite med en annan mamma på gården, som också fått den här tanten i nacken. Självklart kommer hon från ett annat land. fattade ju inte jag då, förens den här mamma uttrycker sig om sin orättvisa i dehär landet och drog paralleler kring mig och mitt liv. men vadå? fråga jag... "jag förstår inte. jag är ju svensk. Jag är född i sverige, uppvuxen med min svenska pappa osv." - spelar ingen roll, säger hon... Du kan känna dig som en svensk, med DEM kommer aldrig se dig som en. Mitt stryptag jag gått med, släppte. Jag blev befriad en sanning. alltså wow..

 

Och det stämmer, vart jag än går... så blir jag rasistiskt bemött.. och jag tackar gudarna att jag faktskt är uppvuxen här för jag hade inte haft en chans annars. 

 

Vi tar ett exempel. Alla vet att jag har ADHD, jag är liksom känd för mitt kaos i både gott och ont så jag har kontakt med neurolgoiska mottagningen. Jag ska dit och träffa en läkare, för att förlänga min sjukskrivning. Nej... Hon var så brutalt elak så det slutar med att JAG som skall ha hjälp, lugnar henne. Jag sitter där och storgråter, framför en fritt främmande människa... gråta är inte min grej och VERKLIGEN inte framför människor jag inte känner. mötet löste sig för... jag är uppvuxen i sverige och lärt mig hur det funkar.. MEN, jag fick frågan "vart kommer du ifrån?" - eehh, sverige? "hehe ne men alltså, vart kommer du ifrån?" - hum.. vad menar du? jag är född i sverige *jaja, men du kommer ju från någon annanstans" - Jag är från sverige men min mamma är från thailand "jaaaahaaaaa, jag trodde du kom ifrån irak" ... ASSO VAFAN SPELAR DET FÖR ROLL? jag blev illa till mådds.. tänk om inte jag hade kunnat förklara mig, tänk om jag inte ens kunnat språket så chansen ATT förklara sig är omöjlig... då är det alltså okej, att behandla mig på dedär sättet? Sen undrar vi varför invandrare inte tycker om svenskar... Och dessvärre, svenskar är uppfostrade såhär, omedvetet.

 

vi fortsätter med exemplen.. 

Jag och min pojkvän handlar, kommer ut och där sitter en rom som alltid glatt säger hej. Jag besvarar alltid det hejet och ler tillbaka. varför inte liksom? det minsta jag kan göra är att visa att jag ser honom, även om jag inte har en förmögenhet att ge honom. Så, varje gång jag går förbi där nu... så lyser han upp och helt ärligt, det gör jag med!! Min pojkvän däremot, går förbi... tittar ner i marken och bara ignorerar hans hej. Inte för att min pojkvän är iskall eller elak utan för att han inte var medveten. Min pojkvän är den mest empatiska och finaste människa jag träffat och jag beundrar honom. Shit vilka egenskaper han har!! Detta inser han också och kom på sig själv. Jag frågesätter såklart varför han inte svarar tillbaka. jag menar, hade det varit någon annan så hade han ju sofistikerat hälsat tillbaka. Han förklarar för mig att han är uppvuxen med att ignorera dessa. Och jag lovar, att man inte gör det för att vara elak. utan för att det är läskigt. Det är jobbigt att faktiskt ta till sig hur dessa människor har det. Det är jobbigt att känna ett ansvar som är omöjligt att ta hand om men det minsta vi kan göra är fan att vara snälla, och försöka. 

 

Vi har blivit så emotionellt avkapade så vi har totalt glömt bort att komunisera utan tal. Jag menar, hur fan tror ni barn samspelar? inte fan gojjar dem om gårdagens parkfest... nej, dem närvarar i studen. känner och agerar, samspelar. Där har sverige kommit längre, vi lär barn samspel där man härbergerar impulser, som vi behövde förr i tiden för att överleva. Men människor som kommer hit, har inte haft den möjligheten för att dem har förmodligen behövt dessa impulser och ageranden, för att överleva. Och på det har dem inte kunna utveckla. Vilka är då vi, att se ner på denna okunskap? och vilka är svergie att anse att dem är de bättre.

 

Jag ÄLKSAR min utländska sida. Jag har nog fan mer egenskaper där än det svenska jag bär. om man nu skall dra en parallel. Jaisst kan jag tänka praktiskt och strukturera upp det bra, ha mål och bära medvetenhet men jag hade ALDRIG varit komplett utan mitt älskade thaiblod som göra hela mig färgglad. 

 

Tiden rinner ut så jag måste kila... men jag kommer behöva återkomma om detta... för det är enormt och så jäkla tungt och bära på...