emmaah sairuang andersson

Det slog mig, att jag inte nämnt din bortgång i min blogg.

 

Sen du försvann har jag varit konstant stressad och orolig. Jag har stått närmre rädslan att inte lyckas, eller kanske känslan av att lyckas själv? jag kan inte skilja på det.

 

Stämmer det att du lämna mig för min skull, var det dags för mig eller skall ilskan till orättvisa ständigt jaga mig?

 

Jag vill fly hela tiden och för varje dag kvävs jag allt mer. Jag har tappat sinnet för att se gott i ont. Du som sitter ovanför och ser, finns det någon godhet i världen? Eller styrs verkligen alla människor till helt argumentlösa banor? 

 

Efter såhär lång tid ifrån dig så förstod jag inte varför jag alltid kände dehär obehaget, tills jag i veckan fick frågan "vill du flytta för att du blir påmind om Takida"... från att vara helt off inom mig i försvar att bara vilja dra, vart som helst... men jag bröt ihop. jag pallar inte dehär..  

 

En trogen vän, finns alltid där, vart den än befinner sig. Hur död du än är, står du mig närmast och jag... lilla jag, vill inte utvecklas utan dig. För tänk om vi inte är vänner då, om jag skulle förändras. smärtan är för stor för att jag varje dag skall bli påmind om dig. jag vill inte svika dig, jag vill bara pausa sorgen för helt ärligt, den känns oändlig. 

 

Din bortgång tvinga mig att titta upp, istället för att leva i vår bubbla. Jag vill inte se mer än vad jag redan vet, men din bortgång tvinga mig och det är överväldigande. Det är för mycket hat och smärta i världen, min empati tar stryk och jag pallar inte se. Jag pallar inte förstå. jag vill bara fly, till dig. 

 

Med dig kände jag mig stadig, jag stod bakom mina ord och när jag glömde bort mig själv så påminde du mig vad jag behövde. du hjälpte mig att se egna behov, hur jag skulle lösa situationer så jag kvarstod vid mig själv. nu går allt inom mig åt helvete så jag vet inte ens vad jag behöver eller vad jag vill. så mitt sökande tvingar mig att titta på proxby tragedi och varje gång jag tvingas vara endel av det slits jag i stycken, 

 

 

 

Jag kommer aldrig kunna förklara vem du var för mig, vem du förevigt kommer förbli hos mig.

Det går inte en dag som jag inte känner av min saknad i hjärtat, det liksom hugger till och det går som en våg upp med tårar som fastnar i min hals. 

Jag har så mycket jag vill berätta, som bara du kunde lugna mig med eller glädjas åt.

Jag älskar dig bästis, förevigt.