emmaah sairuang andersson

En period varenda muskel i kroppen värker av alla känslor på samma gång. Jag är ju så lyckligt lottad men lever i ett land som fyller mig med ångest.

 

Jag var på möte med skola, för det gör man konstant när man har barn med funktionsnedsättningar som inte blir hörda. Inga konstigheter.

Mötet var ju självfallet upplagt om hur planen kring barngruppen såg ut, inte riktigt därför jag var där. Så jag får driva igenom en frågeställning kring en individuell studieplan där människorna i rummen nickar och beundrar mitt tankesätt. Ändå får jag hem ett barn som är helt lost och onårbar. 

Mitt problem är inte mitt barn, problemet har aldrig varit mitt barn utan människorna runt omkring oss. 

 

Jag var 20 när jag föddes min förstfödda, utan manual och utan kärnfamilj bakom. Min fokus låg liksom på en livsviktig roll men tro fan att fördomar och moralpoliser befinner sig runt mig. Jag är så matt.

 

Mitt barn diagnoseras, egentligen emot min vilja men okej eftersom man måste vara stämplad för att få resurs så kanske det är vägen att ge mitt barn samma stöd och rättigheter som ett "normalt" barn, trodde jag.

Vilket jävla helvete jag behövt gå igenom... Och det helvetet har jag lärt mig att man håller tyst om. 

För vem ska förstå?

 

STANNA PRECIS HÄR... Det är så sorgligt att människan lärt sig att känna emot andra människor än känna med. Det är så tragiskt att man skall behöva stänga in sig för att slippa folk som sparkar på en när man ligger och det vidrigaste är människor runt om som ändå anser sig vara bra människor. 

 

Jag försöker men jag kan inte rå för det, jag gillar inte människor...

 

Jag dör utan mina känslor,

Vi lever i ett samhälle där det råder brist på förståelse för att överhuvudtaget ens känna sina känslor och anser att det är mycket enklare att härma reaktioner istället för att förstå dem.

Det börjar redan så tidigt som på förskolan där man neutraliserat separeringen från väldigt små barn. Eftersom jag var ensamstående när min dotter var liten så var jag i ren överlevnad tvungen att sätta henne på förskolan när hon var strax efter året. Hon kunde inte föra sin talan i varken kropp eller språk så jag la stor tyngd på våra avslut, där jag satt med tills hon själv släppte taget om mig. Detta var inte omtyckt av pedagogerna som hellre tyckte jag skulle ”lära henne” att mamma måste gå. Ett barn som är runt året kan inte begripa att en mamma som överger sitt barn, kommer att komma tillbaka. Argumentet de hade var att det startade saknad i de andra barnen om jag stannade kvar. Jag skulle då alltså sätta övergivenhetskänslor i mitt barn för att andra föräldrar inte tog sig tiden att trygga sina barn? Övergivenhetskänslor som pedagogerna inte var kapabla att bemöta.

Sedan stötte jag på ett annat exempel i veckan när min son totalvägrade att gå till skolan och förklarade att han tyckte det var en börda att konstant befinna sig utomhus. Jag som förälder tycker självfallet det är kanoners att de befinner sig i den friska luften och förstår att man inte alltid kan få som man vill, men det ger inte mig rätten att ifrån ta hans känsla. Jag får iväg grabben och lovar att hjälpa honom att förmedla sin önskan, så när jag kommer fram och beskriver sonens motiga känsla fick jag en spydig kommentar ”Jaha men det är inget man får välja”. Hur i hela fridens namn ska min son få möjlighet att få känna sig sedd? Hur ska han få möjlighet att själv lära sig sitt yttrande om det redan från så ung ålder sätter dem i vanmakt. Nu menar jag inte att han skulle få som han ville, men nog tycker jag han ska bli bemött så att hans känsla blir viktig och hörd.

Det här är bara två väldigt vanliga exempel på den vardagliga nedtystanden av känslor som fortsätter ända upp i vuxen ålder där du ska förväntas förstå dig själv, och under årens lopp har man alltså kopierat beteende istället för att ge sina egna känslor en chans.

Min sambo kom hem en dag och sa ”Jag gjorde ett test på internet och tror du lider av svår depression”. Detta baserade han alltså på att jag har låst in mig hemma. Mitt huvud började grubbla så jag gjorde testet själv och fick självfallet samma resultat – svår depression, det låter ju jätteallvarligt! Jag började lägga upp hur mitt liv i dagsläget ser ut och nästan försökte leta efter känslor som kunde kopplas till den diagnos internet nyss hade gett mig, tills jag kände ”hur lättlurad får man bli?”.

Det jag inte har nämnt är att jag har både ADHD och asberger vilket innebär att jag inte fungerar helt som ”normala” människor. Med en rastlöshet som får min hjärna att somna och min brist på behov av att socialisera om ytliga grejer kan absolut tolkas som en svår depression, bara det att jag inte känner mig speciellt sorgsen. Tvärtom, jag trivs med att slippa vara runt människor som ska berätta för mig hur jag ska bete mig, som i sin tur går emot mig själv och aktualiserar mina sämre känslor, för att sedan inte få känslorna bemötta. Efter en längre tid av den vanmakten kan jag lova att jag hamnar i en verklig depression.