emmaah sairuang andersson

En period varenda muskel i kroppen värker av alla känslor på samma gång. Jag är ju så lyckligt lottad men lever i ett land som fyller mig med ångest.

 

Jag var på möte med skola, för det gör man konstant när man har barn med funktionsnedsättningar som inte blir hörda. Inga konstigheter.

Mötet var ju självfallet upplagt om hur planen kring barngruppen såg ut, inte riktigt därför jag var där. Så jag får driva igenom en frågeställning kring en individuell studieplan där människorna i rummen nickar och beundrar mitt tankesätt. Ändå får jag hem ett barn som är helt lost och onårbar. 

Mitt problem är inte mitt barn, problemet har aldrig varit mitt barn utan människorna runt omkring oss. 

 

Jag var 20 när jag föddes min förstfödda, utan manual och utan kärnfamilj bakom. Min fokus låg liksom på en livsviktig roll men tro fan att fördomar och moralpoliser befinner sig runt mig. Jag är så matt.

 

Mitt barn diagnoseras, egentligen emot min vilja men okej eftersom man måste vara stämplad för att få resurs så kanske det är vägen att ge mitt barn samma stöd och rättigheter som ett "normalt" barn, trodde jag.

Vilket jävla helvete jag behövt gå igenom... Och det helvetet har jag lärt mig att man håller tyst om. 

För vem ska förstå?

 

STANNA PRECIS HÄR... Det är så sorgligt att människan lärt sig att känna emot andra människor än känna med. Det är så tragiskt att man skall behöva stänga in sig för att slippa folk som sparkar på en när man ligger och det vidrigaste är människor runt om som ändå anser sig vara bra människor. 

 

Jag försöker men jag kan inte rå för det, jag gillar inte människor...