emmaah sairuang andersson

Idag är jag iaf tillbaka, förbannad som fan. Eller egentligen inte förbannad utan stressad. Hur hinner folk med allt?

Okej, jag drar kanske tunga lass men jag har ju fattat det som att andra folk kan sortera bra mycket bättre än vad jag kan. Därmed min panik till att allt runtomkring mig måste vara på sin plats. Allt måste vara strukturerat och förutsägbart. 

Så, jag är arg för att jag inte vill ha med människor att göra, ovanligt va? typ världens jobbigaste...egenskap?

Min ADHD är överdrivet social men det är fetaste övergrepper emot den andra delen av mig som är totalt inåtvänd och beroende av sin bubbla. 

Och vem tror ni ska stötta mig i det? ganska ensamt på den fronten va.

Älskar hur folk alltid ska spekulera den biten och självklart drar man alltid parallelen till dålig uppväxt. Jag blir så trött på den meningen.

Folk har ingen aning om vad det är jag gått igenom. Man vet vad jag varit utsatt för i korta drag men fan inte vad jag gjort för att omprogramera. Det jobbet var bra mycket jobbigare än själva utsättandet. Sedan har man problematiken som kvarstår, den man fortfarande vill få det till är en skada från barndomen. Nej, det är förmodligen den problematiken som blev mig mer utvald till det offer jag blev. 

Eftersom människor gillar statestik... 80 % av barnen med problematik inom autismspektrum är inom riskzonen för våld och övergrepp. Vi kan dra motivering och analyser till varför någon annan dag. 

Så, kan folk bara låta mig få andas och låta mig få lära mig dehär skeva samhällets normer i den mån jag klarar av. För helt ärligt, så mycket beteenden som ligger långt ifrån min natur att överhuvutaget accepteras i min värld. Därav det katastrofala samspeler jag bär på.

Vi satt vi lunchen igår och det blev såklart diskussion kring mig... min sätt att vara och tänka.. Fattar inte hur svårt det ska va, jag är inte direkt otydlig... Det är mitt tydliga som är skrämmande..

Jag frågar oftast hur normen ska se ut men inte en jävel kan svara på det. Är det något jag ska känna är något relavant då? i min värld, nej.

Men som min klasskamrat sa "du frågar för att du vill förtå och eftersom det är en norm du frågesätter så blir den svår att svara på. Sedan är du så driven i att vilja ha ett svar" 

SANT! men till resterande... Ni vet att orden "jag vet inte" också är ett svar? Att bolla tillbaka min fråga när jag utan problem kan fortsätta förklara min fråga till er, för att sedan ses som provocerande och ni blir tillslut sarkastiskt elaka emot mig. Åter igen, så tar jag inte åt mig och det blir istället att folk drar sig för mig. Vi är tillbaka till ensamheten. 

Folk är så jävla rädda för att bli konfronterade, varför?

Varför står man så hårt fast vid något som man själv inte ens kan förklara sig i? 

Nej nu ska jag röja upp här hemma så hjärnan min får en chans att sortera all idioti. Den är tydligen nödvändig i detta land. peace

Efter mycket om och men så befann vi oss hos veterinären idag. Jag kunde ju bara drömma om att det bara var en sträckning.

Emmaah, skaffar du den största hunden så är det oftast inte bara en sträckning... korsbandet med operation. Hejdå sparpengar till ny bil. Ändå skönt att vår vaktis får den vård hon behöver. Pengar är ingenting jämför med vad hon tillför oss i familjen. 

Valentino gillade dock inte beskedet. Takida är hans akilleshäl och kalla honom empatilös men när det kommer till den här hunden, är han så känslig. Tanken av att hon skulle opereras var något han drog sig för.

På vägen hem stannade vi i lekparken. Då hittar han kuddar och täcken i lilla lekhuset. Han undra såklart vad det var och jag sa som jag trodde med förklaringar. Krig, flyktingar osv. 

Efter beskedet hos veterinären så pallade jag inte gå hem och leka bullebakmamma så vi köpte hem mat. Tino ville också att vi skulle köpa något ätbart och ställa i lilla huset ifall flyktigarna skulle komma inatt igen. Empatilös? nja... tror mer på att han inte kan förstå bagateller. Men när det väl gäller så är det han som har dem mest varma och kloka tankarna.

En julkalender skulle dem pront ha också. Hoppas dem kommer tillbaka nu också så det blir en god gärning och inte att jag har halva bostadområdet emot mig imorgon. 

Klockan börjar ticka. Plugget imorgon och självklart blev helgens planer ändrade. Alltså fy fan vad jag är dålig på förändringar. Jag har nog aldrig fattat det förens nu. Jag gillar det verkligen inte. Meningen var att jag skulle ha hela helgen barnfri men det sket sig ju. Får iaf möjlighet att träna mina pass så jag får helt enkelt vara tacksam för den möjligheten. 

Godnatt,,

Eftersom min hjärna är ingenstans och överallt så kunde jag dra allt han sa, till hur allt funkar idag. Män o kvinnor. Barn o föräldrar. ALLT.

För mig höll han inte bara en föreläsning om rasism, utan om beteenden som förstört människan.

Som förvridit precis allting. Menar, allt ska va på ett visst sätt. Jag förstår att jag levt under sån frustration och är det bara vi med diagnoser som kan se det så ska vi nog inte gnälla på att vi diagnoseras allt mer. Typ ett gott täcken på att folk omedveten skriker efter rättvisa. 

Träffade en gammal kompis förut som jobbar med resursbarn.

Den här killen är en hjälte! Han har nog hjälp många familjer till rättvisan.

Rektorn hade velat göra en orohetsanmälning på en elev som var stökig. Min vän som är resurs till den här grabben hade också mycket god kontakt med föräldrarna så han säger ifrån, såklart. Hjärtat på rätt plats och man lär sig att bara agera, en sån snubbe!

Rektorn kan inte motivera sig mer än att eleven är stökig. Och min vän sätter igång

" den här eleven må vara stökig, för att ingen förstår sig på honom. Inte ens du! Men jag har sett eleven med föräldrar och det finns kärlek i deras ögon"

Rektorn vill inte förstå... Min vän forsätter...

" om man ska gå efter beteenden som till och med vi kanske orsakat, ska en familj med kärlek få lida. För ärligt, vilken hjälp tror du dom kommer få? Vad vill du sträva efter? Och om vi ska vara orolig för en stökig elev. Vem är orolig för dom barn som har förälder med helt död ögon till sina barn. Dom kanske är lugna o tysta i skolan men deras bästa vän är förmodligen en iPad hemma. Vem är oroliga för dom? Den här eleven säger något och det är inte bara föräldrarnas skyldighet att lyssna på honom utan även våran"

Tänk om fler pedagoger kunde resonera det så. Den jäveln drog och jobba utomlands (eftersom han inte klara av Sveriges skeva system). Jag hade utan att hinna blinka sett till att Tino hade haft honom som resurs alla skolår!!! 

Vart vill jag komma? Inte fan vet jag... Typ konkret bevis att majoriteten av befolkningen är helt vridna o självklart sitter dom högre än förståndet själv. Och dessa personer ska man försöka samspela med??? Good luck....

Vi alla är människor och olikheterna gör oss unika. Sluta vara så rädda för att använda er av varandra...

Varför nämner jag det nu, eller varför nämner jag det typ varje dag o hela tiden. Men varför just extra idag?

... för precis allt är så fruktansvärt orättvist.

Efter ha levt helt pressad under så himla lång tid, utan diagnosen utmattningsyndom (kors i taket) så insåg jag att allt går om man bara ger sig fan på det. Vi snackar alltså att min kropp fysiskt sa ifrån men jag var kapabel och välja rätt och prioritera det som ändå fick mig att lyckas genomföra viktigast möjliga. 

Vi försov oss idag, ja men sånt händer ju alla men eftersom jag fortfarande måste lyssna till mina begränsningar och helt enkelt hålla mig borta från stress så fick morgonen helt enkelt ta sin tid. 

Väl i skolan så insåg jag åter igen, fan jag fixar ju dehär.

Sedan kom ett samtal. På en hundradels sekund drog någon bort all mark under mina fötter. Jag hamna i chock och behövde ringa min syster för att själv fatta vad för samtal jag nyss fick.

vi backar tillbaka lite... I skolan har vi temat mänskliga rättigheter osv. Och satan vad jag huggt när min stackars lärare försökt få oss att begripa systemets kretslopp. Typ vi får rättigheter och får skyldigheter. Tror ni jag reagerade på mina skyldigheter? 

on track till det som fick mig att tappa balansen, mitt samtal.

Efter det konkreta uttalet till min syster så vill min kropp vika sig i fosterställning och skrika. Hur kan systemet som skall skydda oss utsätta oss för såna övergrepp? För att sedan tala om för mig vad jag har för skyldigheter. Och vi påstår att vi inte lever i ett land där diktatur finns?

Inte nog med att människor som missbrukar makt sätts på en pedistal, det smittar av sig till landets befolkning så det har nu mera blivit en norm. duktiga idioter?

Jag personligen bryr mig inte om man kör härskartekniker på mig, jag fattar dom ändå inte. Men att vara så klen om ryggen att man utnyttjar barn, där går min gräns. Hur jävla mäktiga sa ni att ni var?

I sverige omhändetar staten 37 000 barn om året. tror ni på allvar att alla dessa barn påriktigt har det så dåligt hos sina föräldrar? Och vi snackar inte omhändetaganden som är för att förbättra utan för att utesluta barnens rätt till relation med sina föräldrar under lång tid i deras liv. taskigt.

Personen som tar dessa beslut: Suttit vid skolbänken ett par år och varit duktig på inlärd fakta. Förmodlign från böcker som är smetad med gamla teorier som idag visat sig vara fel, ELLER en person med riktig erfarenhet? Erfarenhet som är bearbetad så pass att det kan skiljas ut eller erfarenhet som står för en bättre framtid?

MIN erfarenhet är pyskiska, fysiska och sexuella övergrepp - bearbetad. Jag delar gärna med mig. Jag kan träffa personers berättelser utan att känna att det är jag.

Till omhändetagande av barn, egen erfarenhet; många föräldrar väljer själva att prioritera annat före som indirekt säger till ett barn att leva med känlsan övergiven. Sedan har man systemet som inte kan skilja ut detta så många barn blir ifråntagna det viktigaste dem har. Till min erfarenhet...

Jag vet hur det känns att vilja dö. Jag vet hur kroppen torterar sig själv för att man är avvisad och övergiven, det är aldrig något jag kommer kunna bearbeta. Jag fick min andra chans i livet, till att bli den människan jag är idag men jag kommer aldrig bli hel från känslan när mina föräldrar valde annat än mitt liv. Känlsan av att också vilja välja bort sitt liv. 

Jag är inte självmordbenägen idag och tanken skulle aldrig falla mig in. Om man bortser från systemet jag tvingas leva i, normer som får mänskligheten att dö ut så älskar jag det liv jag startat. Jag är stolt över mig själv, vad jag lyckas åstadkomma och tacksam för helt perfekta barn. Men jag kommer alltid veta vad som triggar igång KÄNSLAN av att vilja dö.... övergivenhet som barn. Och då har jag ändå världens bästa fostermamma som är svårslagen. Tänk dem barnen som överges i tvång och hamnar hos folk som kanske tagit sig an jobbet av just en anledning. Hur många begripere att barn förmedlar känlsan dem känner om sig själva. Hur många tror ni har insikten att känslan av avvisande är ett budskap man skall omfamna och inte något man skall fortsätta upprepa? 

Jag stoppar här... 

Men när skall världen öppna sina ögon.

Staten kan inte kräva skyldigheter när rättigheterna strider emot varandra.

Individer kan inte tänja på den varma famnen såvida vi är fullt koncentrerade på att försöka överleva själva.

Det är krig i världen och faktum, med all manipulation... är det även krig i hemmen... dem flesta har kring inom dem själva. 

Därav jag lever lyckligt, trots omständigheterna. I mig är det fred. Accepterade olikheter men fred. Härskartekniker runt mig är orättvist. Jag behöver mycket konkret men när det kommer till orättvisa, agerar något i mig som aldrig kommer behöva va konkret. Det är så pass självklart!

Så, min dag... Jag behövde bara hämta mina barn och inse... det finns inget att ge upp för. Mitt samtal är inte värd att hoppa av skolan för, att ramla för. Jag snubbla till men det gick fort att hitta balansen igen. Vi fick två ben att stå på, use it. Vi fick ett hjärta att känna och sedan en hjärna att vägleda med.